EN BEKÄNNELSE

 Processed with VSCO with a6 preset

Mellan 2009 till 2014 drev jag en anonym poesiblogg vid namn tandställningsfjant. (Ja, den hette så för jag hade tandställning och var en kärlekskrank och hjärtekrossad fjant på den tiden:)) ).
Den hade flera hundra läsare och var många av mina vänners favoritblogg. Vi satt ofta och diskuterade fjantens känslor under lunchrasterna, men det var ingen som visste att skribenten faktiskt satt bredvid dem. Haha, förlåt ♥ Men jag älskade att höra er analysera och tolka mina texter. Ni tog emot fjanten med öppna armar och det är jag för evigt tacksam för!!! Utan er kanske jag aldrig hade fortsatt skriva.

Nu har jag sparat ner alla tonårskänslor i 220 sidor och printat dem till en bok, i ett enda exemplar. Alla de känslorna som jag förut delade med er, är återigen bara, bara mina. Så tack för att ni var med när allting började. När tankarna snurrade hejvilt och jag insjuknade i min egna lilla kärlekssjukdom. 

Tack från mig. Och tack från fjanten ♥ ♥ ♥

Translation: I have a confession to make! Between 2009-2014, I ran an anonymous poetry blog. It became a favorite blog among my friends without them knowing it was me. Now I've downloaded it all, and published it in just one book. So all the feelings I used to share with you, are now only mine again. Thank you for taking care of my words and feelings. Both now and back then ♥

MIN BRANDVÄGG

Jag tycker det här är så himla svårt att skriva om. Jag har redigerat dokumentet minst tusen gånger om. Hur personlig kan en vara utan att vara för privat? Finns det någon skillnad? Jag vet faktiskt inte.

Allt jag vet är att jag är väldigt utmattad just nu. Och det resulterade i detta:

  That's the spirit, 2017

That's the spirit, 2017

Det BRINNER / BRANN / HAR BRUNNIT inom mig
Kortslutning efter kortslutning, men jag blockerar varenda pop-up ruta
”Påminn mig senare”
”Starta om mig imorgon”
”Unsubscribe” to this jobbiga påminnelse om att jag snart är där igen.
Mot den tegel, pansar, järn och utmattade jävla väggen
Jag blivit så bekant med.

Det är bara IDIOTER som gör såhär mot sig själva
Men jag har varit duktig flicka hela mitt liv
Kan jag inte bara få vara helt jävla idiotisk?
För en gångs skull?

Snälla, Avaktivera min brandvägg.
Bara en liten stund till.
Jag har så mycket jag fortfarande vill göra.

Ja, balance is key, jag vet allt det där
Men balance är också en kamp
Mellan den glödande viljan
och min egen
brinnande
kropp.


SVT Play har släppt årets viktigaste serie "We Can't Do It" om utmattning bland unga tjejer. De säger att kan ta 10 år innan du är helt symptomfri och det smärtar mig så ENORMT för jag vet, att även om jag är frisk på pappret, så har saker brunnit inom mig. Funktioner som aldrig kommer tillbaka.

Jag kommer aldrig kunna jobba på samma sätt förut. Det har jag märkt av extra mycket under min stressiga september. Min tröskel är lägre och utmattningen närmare. Den varning som dök upp då och då förut, dyker nu upp hela tiden. Och då kan man inte ignorera det längre. Då måste man ibland slå igång viloläget.

Fast man inte vill.

Translation: A poem and a text about my old fatigue depression that's still haunting me.

EN STUDIOFLYTT, LITE JOBB OCH EN SJUKDOM

 Foto: Jeanette Seflin

Foto: Jeanette Seflin

Mina vänner! Hej! Som vanligt springer tiden ifrån mig och den tycks alltid göra det som mest under våren. För er som följer mig på Instagram, kanske mycket av det nedanför blir upprepningar, men för er andra så kommer här en liten recap och tankar om vad som hänt för mig sedan jag senaste uppdaterade er om lille livet mitt.

 Processed with VSCO with m5 preset

Jag har jobbat väldigt mycket (som vanligt) på olika sätt. Jag har assisterat fotografer på balla locations, plåtat porträtt och event samt gjort några beställningsjobb. Det har inte blivit så mycket plåtat eller skrivet för mitt egna kärleksprojekt tyvärr, men jag hoppas och tror att det kommer ges mer tid till det i sommar och i höst!

Under våren har jag flyttat ut från Studio Lundberg. Igen. Jag har trivts okej, men kanske inte varit där lika mycket som jag hade hoppats på av olika anledningar. Jag hann plåta några jobb, fira min födelsedag och agera studiovärd några gånger i alla fall innan det var dags att ta sitt pick och pack och flytta ut. Denna gång är det nya äventyr som lockar mig framåt hösten i form av en ny studio och ett nytt studiogäng med bara massa grymma kreativa brudar! Vi håller på att skriva kontrakt med en ny lokal bara här i dagarna! Så håll alla tummar ni har att allt går bra, så ska jag visa er hur fint det kommer bli sen!

Sedan var jag ju med om attentatet i Stockholm den 7:e april. Jag hade just kommit från skolan, skulle in på Åhléns och köpa en bok jag suktat efter, när brandlarmet drar igång. Ett dygn av kaos följde och såhär skrev jag på Instagram om det några dagar senare:

Sms efter sms: "Är du okej?"
Jag vet inte.

I fredags var jag där. I Åhlénshuset. När allting hände.
5 minuter senare springer jag tillsammans med hundratals okända människor för våra liv. De skriker om en bomb. De skriker om beväpnade män. Och det ligger livlösa kroppar längs vår gata.

Jag har skakat, gråtit, velat kräkas och svimma de senaste dygnen. Allt eftersom adrenalinet gått ur min kropp och ersatts med insikten om vad en just varit med om. "Är du okej?" Jag vet inte.

Det kommer aldrig bli som förut. Men igår var vi 50 000 människor som samlades i kärlek. 50 000 människor som tog armkrok med varandra i tystnad. Enade mot allt hat. Mot allt våld. Rädda, men ändå tillsammans.

Och det är så vi måste fortsätta. Ta tillbaka våra gator. Ta tillbaka våran kärlek.
Öppna våra dörrar, hjärtan, famnar. Sörja. Plåstra. Fortsätta.

För det är bara om vi gör det här tillsammans, som allting kan bli okej igen.


#openstockholm

 Processed with VSCO with hb2 preset

Jag har även tävlat en massa i Poetry Slam. Under första deltävlingen hemma i Umeå vann jag alltihop och var i total chock i flera dygn efteråt, haha. Det var 4 år sedan jag tävlade i Poetry Slam sist, men i år ställde jag upp igen, egentligen mest för att testa. Egentligen mest för att det är kul att läsa poesi på scen. Det märktes tydligt att jag gjorde detta för min egen skull, för när jag sedan i regionsfinalen tappade bort mig under andra dikten och på så sätt inte gick till SM, var min första tanke "Gud vad pinsamt att jag tappade bort mig!!", tätt följt av "Fyfan vad skönt att slippa tävla igen!!". För det är en press, det är utelämnande och det är extremt läskigt och något jag helst skulle vilja slippa. Men sen är det ju också fruktansvärt roligt också såklart.

På tal om poesi så har min fantastiska stjärna till lillebror Philip gjort en lyric video till en av mina texter (från antologin Varför Gråter Havssköldpaddan). Känner mig som nån cool artist som släppt singel och nu en musikvideo, haha, men riktigt så är det kanske inte. Jag tycker i alla fall filmen blev väldigt fin och kompletterar texten och känslan jag ville åt på ett smidigt sätt utan att ta över. HÄR kan ni se lite fler grejer som min bror har skapat.

Sen har jag även gått och blivit sjuk, mina vänner. Ni vet... kärlekssjuk, i den här sjukdomen som jag skriver en bok om. (Ursäktar min extrema clickbait-rubrik, but I just had to, hehe). I början skrattade och skojade vi om att han bara var en försöksperson för mig, att jag bara dejtade honom som research till mitt projekt. Men det tog inte lång tid innan han blev förälskad i mig och jag i honom. Sen dess har allting bara känts så jävla tryggt, självklart och fint.

Och trots att jag vet exakt allt som händer i min kropp, vilka signalsubstanser som kickar igång och varför kortisolen drar ihop sig i min mage, så behöver jag inte skydda mig mot det. Jag VILL inte skydda mig mot det. Jag vill ju känna alla de här symptomen.

För att tillsammans med honom är jag, för första gången på mycket mycket länge, inte rädd för den här kärlekssjukdomen.

 

Translation: What I've done these last months. Working, writing and fallen in love.

RELEASEFEST: VARFÖR GRÅTER HAVSSKÖLDPADDAN?

17496311_10154997529281063_329376900_n.jpg
  Foto: Miguel Herranz

Foto: Miguel Herranz

För några veckor sedan var det releasefest på Bonden Bar för antologin "Varför gråter havssköldpaddan" av redaktör Signe Lundgren och flera fina skribenter. En av dom var bl.a. jag som kickade ingång hela kvällen med att läsa upp min text. Och den fick sååå fin respons som jag är så himla himla glad över. Det kändes som jag firade min födelsedag all over again.

Här finns boken att köpa, vilket jag tycker ni borde göra för att 1. all vinst går till Ingen Människa Är Illegal och 2. alla texter från alla skribenter är så jävla fina. En perfekt bok när du behöver trösta, tröstas eller på något annat sätt plåstras om.

Translation: Pics from the release party of the anthology I had the honor to be a part of. Buy the book here!

EN TEXT OCH EN ANTOLOGI

I mars kommer antologin "Varför gråter havssköldpaddan?" och det är med en pirrigt bubblande känsla i kroppen jag kan meddela att en av mina texter kommer medverka. En antologi innebär alltså att det är en samling verk från olika kreatörer, ofta under samma tema. När jag i höstas fick frågan om att medverka så tvekade jag inte en sekund eftersom jag älskade temat "tröst och förtröstan". Att vi skribenter skulle trösta någon, världen eller oss själva. Så bra och så viktigt!

Bara några dagar senare skrev jag klart hela texten. Det var en disig morgon på tunnelbanan som texten rentav VÄLLDE ut ur mig och ner i mina mobilanteckningar. Det var som om den pyrt inom mig så himla länge och bara väntat på att få komma ut och trösta mig. Och nu är den här. Nu har den tagit fast form.

Snart kommer ni också få läsa vad som skrevs och jag lovar att bjuda in er till den glittrande releasefesten! Stay tuned!

Translation: I'm about to get published in an anthology about solace. I'm really happy and excited and I promise to invite you all to the release party later this spring!