PROJEKTET SOM ALDRIG TYCKTES TA SLUT

Jag kickade igång "Kärlek Är En Sjukdom"-projektet kring våren 2015 efter att ha funderat på det under en ännu längre tid. Ändå var det först hösten 2016, efter heltidsjobb och sjukskrivning, som jag började satsa helhjärtat på skrivandet och skapandet i samband med att jag började på Projektverkstan. Och det har varit en lång resa sen dess.

FacebookEvent.jpg

Jag har aldrig jobbat med ett projekt såhär länge. Och aldrig på det här sättet.
Jag har jobbat utifrån en egen idé förut, men aldrig på det här djupet.
Jag har aldrig styrt allting i produktionen själv, såsom jag gör nu.
Där jag till och med pysslar med områden jag absolut inte har någon aning om.
Men jag testar.

Jag har tvivlat. Oroat mig. Men ändå kört på.
Ständigt ställ mig frågan: när tar det här slut?
När tusan kommer jag bli klar?

Men svaret är nu. I augusti 2018.

Det här är bland det läskigaste jag gjort. Jag hoppas vi ses där. Här är eventet.

Translation: It's time. My first solo exhibition. Hope you can make it! <3

VÅRUTSTÄLLNINGEN PÅ KONSTFACK 2018

Först Beckmans och sedan blev det dags för Konstfack. Under majmånad har jag jobbat med båda skolorna veckorna efter varandra, haha. Varför inte liksom. På Konstfack var det dock inte kläder och modeller utan textil och ting som skulle plåtas från Julias klass. Ska vi kolla?

  Anna Ting Möller

Anna Ting Möller

Vi tar Annas verk först. En 6 månader gammal kombucha som hon SYTT i. Otroligt faschinerande, snyggt men också lite... obehagligt? Men mest ballt såklart och väldigt underhållande att höra medelåldersmännen som chockades över att det var ett organiskt material Anna skapat med. "Så... DEN LEVER ALLTSÅ?!". 

  Alexandra Andersson.

Alexandra Andersson.

Alexandra_2.jpg
  Fia-Maria Nilsson.

Fia-Maria Nilsson.

Ett verk och ett performance i ett. Älskar ju sånt. Här är en snapshot från "Ritualia" som Fia döpt verket till. ”En hantverksmässig reningsritual för att förena kropp och sinne efter händelser och samhällsstrukturer som skapat en barriär mellan dem”.

  Lisa Englund.

Lisa Englund.

  Frida Peterson

Frida Peterson

Frida_3.jpg

Här plåtade jag en throwback till 90-talet och vår uppväxt. Frida hade skapat allt ifrån IKEA-ormen till Furbys och gamla skärmsläckare. Oh those where the times.

  Mathias Miriam Nirstedt.

Mathias Miriam Nirstedt.

Mathias_3.jpg
  Julia Riordan.

Julia Riordan.

Här inne i en liten container utanför Konstfack visades min och Julias dokumentär. Men det vet ni ju redan ifall ni läst detta inlägg.

  Ellinor Hedberg.

Ellinor Hedberg.

En hektiskt, kul men också lite klurig dag blev det. 8 konstnärer med 8 verk och 3 representerande bilder per verk skulle avverkas på 4 timmar. Det var svårare än jag trodde att fånga konstverken så att alla viktiga detaljer kom med, samtidigt som det skulle vara en intressant/snygg bild. Men jag har fått OK och stjärnor från konstnärerna själva så det blev godkänt iaf! :) 

Har ni tid och nära till Stockholm så tycker jag ni ska ta er en sväng förbi Konstfack i helgen och kika på verken själva. Det är öppet till den 27 maj så skynda skynda! Läs mer om utställningen här!

Translation: Next school - more work. This time for Julia and her class mates at Konstfack.

JULIA RIO - COLOR THE STREETS

Här är den! Äntligen! "Color the streets".
Vår mini-dokumentär som vi fångade i Sydafrika tidigare i år. En nästan 11 minuter lång film om gatukonstscenen och varför den är så viktig! (Här och här har jag skrivit om vår resa förut). Så förra veckan var det vernissage och biopremiär på Konstfack och dagen efter släpptes allting på Internet och responsen vi har fått... ALLTSÅ RESPONSEN SOM VI HAR FÅTT!!! Hjärtat har exploderat ca tiotusen gånger!!! <3 <3 <3

  Bild från Julias monter på Konstfacks examensutställning.

Bild från Julias monter på Konstfacks examensutställning.

Jag har varit väldigt nervös över hur filmen skulle mottas. Dels av Julias lärare (eftersom det här är en stor del av hennes examensjobb på Konstfack) men också av gatukonstscenen och övriga personer i vår omgivning. Så att få höra saker som att filmen känns genuin, glädjefylld och framförallt VIKTIG, gör att varje sekund som vi spenderat på att skapa och putsa på den här, värt något.

 Processed with VSCO with j6 preset
 Processed with VSCO with j6 preset

Under vernissagen kändes det lite som att jag också tog examen, haha. Men det gjorde jag inte. Det var Julia som klarat av tre år av konsthögskola och jag är så STOLT och känner mig så PRIVILIGERAD som fått följa hennes resa på så nära håll som en av hennes närmsta vänner. Julia är en av de mest inspirerande och ambitiösa människor jag någonsin mött, en som alltid följer sitt hjärta även om alla andra säger emot och som verkligen sprider ren GLÄDJE till varenda person hon möter. TACK Julia för att jag får vara i din sfär <3.

 Processed with VSCO with j6 preset
 Processed with VSCO with j6 preset

Att få ha premiärvisningen i samband med Konstfacks vernissage var ett så himla bra sätt att få fira, tillsammans med människor en tycker om, på en sån kreativ plats. Kvällen var varm och hektisk men så himla himla fin när vi sprang mellan visningar, performance-akter och drack bubbel under skrivborden. Allting slutade på en tropical-efterfest (där en jättehaj simmade runt i en av korridorerna) innan jag och Malte kastade in handduken och gick hem.

Så. Nu är det klart. Nu är den här. Vår film.
Kika gärna och lämna en kommentar om ni vill. Vill så gärna höra vad ni tycker <3.

FILM / JULIA RIO - COLOR THE STREETS

Translation: It's finally here! Our mini documentary "Color the streets" from our trip to South Africa and the street art festival IPAF. Last week was the offical premiere but now it's up online everyhere. Have look and leave a comment of what you think <3

VÅRA DAGAR I JOHANNESBURG

Efter två veckor i Kapstaden och på IPAF 2018 så tog vi våra väskor och åkte vidare mot Johannesburg, där vår resa i Sydafrika skulle avslutas.

IMG_9462.JPG

Vi bodde i det hippa området Maboneng på det ännu mer hippa konstlägenhetskomplexet 12 Decades i sammanslutning med det hippaste hostlet Curiocity Backpackers. Julia har bekanta som jobbat med hostlet förut och hade i förväg mailat och frågat om vi kunde få bo där gratis i utbyte mot lite konst. Och de sa ja!! Så det här blev vår utsikt att vakna upp och somna till för våra dagar i Joburg.

IMG_8027 (kopia).jpg

Utsikten från vår takterass där vi hängde på en annan sydafrikansk braai och träffade den supercoola och trevliga illustratör/konstnären Karabo Poppy som berättade hur hennes första jobb någonsin var en illustration för Apple. :') Nu målar hon hela basketplaner och har kunder som Google, Adobe, Puma och Nike. Sån inspirerande människa att möta!

Skärmavbild 2018-03-07 kl. 14.25.16.png

Genom Curiocity och The Maboneng Project fick Julia en vägg tilldelad just utanför hostlet. Denna gång med bakgrundsfärgen grön, vilket är väldigt ovanligt för henne men som vanligt löste hon det galant :)

IMG_1477 (kopia).jpg

Medan Julia målade en vägg på gatan satt jag inne på Curiocity eller uppe på deras balkong och jobbade. Det var mulet under hela vår vistelse i Johannesburg men det gjorde inte så mycket eftersom vi hade jobb att göra. Men att ändå kunna sitta ute i kortärmat <3 <3 <3 Looooove workcation alltså.

IMG_1771 (kopia).jpg

När vi inte jobbade så gjorde vi stan. Vandrade omkring i små mysiga designbutiker, gick på hipstriga marknader eller besökte det starka men o så viktiga museumet om Apartheid.

IMG_5044 (kopia).jpg

Vi åt också såååå himla god mat. Under hela vår vistelse i Sydafrika. Alltifrån local food till etiopiskt till andra hybridmaträtter. På bilden till vänster åt Julia någon superveganrätt där t.om skålen var ett ätbart salladshuvud. 
En kväll blev vi dock båda matförgiftade och turades om att springa till toaletten, men som tur var repade vi oss under natten och var okej nästa dag. Vi kom i alla fall varandra mycket närmare denna resa om man säger så haha :')

IMG_9471 (kopia).jpg

Vår betalning för våra nätter på sjunde våning blev att måla om denna vägg, vilket inte gjorts sen typ 2013. Curiocity har en hel ny grafisk identitet på g, så Julia fick den stora äran att göra om den! Och jag fick den stora äran att vara med och måla den nya loggan! Så läskigt men så kul!!

 Processed with VSCO with a8 preset
 Processed with VSCO with a8 preset

Vi målade en fredagkväll medan folk satt och drack öl i baren och någon DJ blästade hiphop ur högtalarna. Vi blev bjudna på chilidrinkar och det var sååå nice stämning. Dock var det många snubbar kom fram för att prata som om de aldrig sett något coolare i sitt liv än två tjejer som målar en vägg, haha, men ja... vi är ju ganska vana vid mansplainers efter att ha levt 25 år i denna patriarkala värld. :)))

 Processed with VSCO with a8 preset

Och såhär blev slutresultatet och alla var nöjda! Så peppig och poppande ny del av hostlet!
Efter en avskedskväll med fler hejdåkramar och kärleksförklaringar så var det dags att slänga på sig långbyxorna igen och åka hem. Men det kändes ändå okej. För vi vet att vi kommer komma tillbaka till vårt andra hem Sydafrika, snart igen. <3

Translation: Our days in Johannesburg.

VÅR RESA TILL IPAF CAPE TOWN 2018

  Första dagen av IPAF 2018 och alla är samlade i högkvarteret Blackpool.

Första dagen av IPAF 2018 och alla är samlade i högkvarteret Blackpool.

Lördagen den 10 februari 2018 gick startskottet för International Public Art Festival, Cape Town, även kallat IPAF. En gatukonstfestival som höll till i området Salt River, i utkanten av Kapstaden, och som varade i 10 dagar med över 20 konstnärer från hela världen. Min talangfulla vän Julia Rio var en av dem och jag var hennes personliga fotograf.

IPAF_JuliaRio_12.jpg

Julia blev tilldelad en vägg på Pope Street, vilket var en av Salt Rivers mer trafikerade gator. Vi jobbade mitt emot en populär slaktare (vilket var lite komiskt eftersom vi är vegan/vegetarianer) där hela blodiga grisar bars in och ut ur butiken varje dag. I huset bodde en barnfamilj som tog såååå väl hand om oss och lät oss låna toaletten, bjöd på hemmagjorda donuts eller bara höll oss sällskap.

JuliaRio_IPAF.jpg

Det första som hände när vi anlände till väggen var att Julia råkade spilla ut en av färgburkarna över sig själv, haha. Hon såg verkligen ut like a true artist och fick höra många gliringar från förbipasserande om att "it's the wall you should paint, not yourself höhöhöhö". På bilden till höger ser ni några av kidsen som ständigt umgicks med oss, ställde tusen frågor och sa att de ville bli som oss när de blev stora <3

IPAF_JuliaRio_10.jpg

Och här var två andra älsklingar, Kashiefa och Natheemah. Två 10 år gamla cykelgalna kusiner, som sjöng ramsor om hur mycket de älskade Julia och höll brandtal till mig om att "Du kan bli precis vad du vill, Amanda. Vill du vara fotograf - var det. Vill du vara konstnär - va det också! Du kan bli vem du vill! Vi tror på dig!" 
Ja, mitt hjärta brast av kärlek <3

IPAF_JuliaRio_6.jpg

På pappret ser ni Julias skiss för byggnaden. Julia jobbar som ni ser med geometriska mönster och mycket färg. Här valde hon att tolka havets rörelse genom det, vilket passade bra då årets tema var "Nature doesn't need us. We need nature." med den rådande vattenkrisen i staden.

  Konstnärerna CareOneLove och Page33, båda från Sydafrika.

Konstnärerna CareOneLove och Page33, båda från Sydafrika.

Kapstaden riskerar just nu att bli en av de första storstäderna i världen att bli HELT utan vatten pga tre år av torka och global uppvärmning. Day 0, den dag då alla vattentillgångar i staden stryps, har flyttats fram och tillbaka. När vi var där sas den komma i mitten på april, men sen vi kommit hem har datumet flyttas fram till den 9 juli (vilket är sååå glädjande att höra!!). Temat på många av konstnärernas väggar var därför vatten i olika former och det var så inspirerande att prata med alla om hur vi tillsammans kan förändra världen genom konsten.

JuliaRio_IPAF3.jpg

"Slow the flow, save the H2O" <3

IPAF_JuliaRio_15.jpg

Så vad gjorde jag om dagarna med Julia målade då? Jag filmade och fotade för det mesta, såklart, det var ju det jag var där för. Men jag hoppade även hage med barnen, svarade på frågor till förbipasserade, hämtade kaffe/vatten/mat och hjälpte Julia måla enstaka partier eller flytta den rangliga byggställningen. 

JuliaRio_IPAF5.jpg

Workcation när det är som bäst. Hänga i solen, snacka med konstnärer och måla på väggar med barn. Här är en friendly reminder om att spara på vattnet från Natheemah, Kashiefa och mig.

IPAF_JuliaRio_24.jpg

Vi hade så tur med vår vägg att vi hamnade på en så bra gata med fina människor som tog hand om oss. Vi hade grannar som kom förbi med glass, som varnade oss för skumma personer och som hjälpte oss flytta bilar eller byggställningar när det behövdes. Andra konstnärer hade dock inte lika tur och kunde få vänta flera dagar med att ens få godkänt att börja måla, då deras husägare började bråka om motiv, färg eller annat. Men ni ser ju bara vilken gullisfamilj vi hade att göra med <3<3<3 En av våra trognaste följare var Anya, 3 år, där i mitten.

IPAF_JuliaRio_27.jpg

På tal om bra personer så hängde vi extremt mycket med Keith, en av de andra konstnärerna. Keith tog hand om oss väl och visade oss de hipstrigaste barerna i Kapstaden, fixade Uber till oss om det behövdes, skämtade en hel del om konst/kultur och bara var allmänt fantastisk. Ni vet när man träffar en person och bara vet att det här inte är den enda gången vi ses, fastän vi bor på andra sidan jorden? Sån var Keith.

IPAF_JuliaRio_1.jpg

Julias vägg tog 5 dagar att måla och hon var en av de första på festivalen att bli helt färdig. Namnet på verket blev "You, Me & The Sea". Här kan ni se den korta filmen jag klippte ihop om hennes process.

JuliaRio_IPAF4.jpg

Andra saker vi gjorde i Kapstaden: gick på finmingel hos den franska ambassadören och kändes oss malplacerade (men hela festivalens team var inbjudna så vi var i alla fall inte ensamma och vissa av de andra konstnärerna kom dit barfota så, hehe... det var varierande kvalité på "finklädsel"), åkte till stränder och brände vår vinterbleka hud, besökte konstnärsstudios och pratade om internationella utbyten och gick på olika hemmafester, pubar och restauranger. Hela festivalen avslutades med en stor braai, vilket är en sydafrikansk variant av grillfest. Det var en sååååån sommarfeeling att äta grillat, dansa till en halvkass DJ, se barn och hundar springa runt och leka samtidigt som någon stod och målade på väggen bredvid. Att säga hejdå till alla i teamet tog kanske en timme, för det var många kramar och många "Tack, hoppas vi ses igen!". Vi hade hunnit bli ett ganska tight gäng ändå på bara 10 dagar, så det var en del känslor som blommade upp. Det kändes ungefär som att vi varit på läger och nu skulle skiljas från våra nya bästa vänner.

JuliaRio_IPAF6.jpg

Vår sista dag i Kapstaden blev en riktig turistdag då vi åkte på en privat sightseeing med en av festivalens guider. Nadia, en fantastiskt varm, pedagogisk och gullig powerkvinna. Hon tog med oss till Cape Point, den sydligaste delen på hela Afrikas kontinent och visade oss pingvinger, townships, surfbyar och mer av Sydafrikas fantastiska natur. Ett så himla fint avslut på våra två veckor i Kapstaden.

Sen åkte vi till Johannesburg, men det tar vi en annan gång.

Translation: Our days in Cape Town and IPAF 2018. The best trip ever.

VÅR RESA TILL JAPAN

 Processed with VSCO with a6 preset

Hej min lilla läsarfamilj!
Nu är jag tillbaka på svensk mark och jag har varit konstant trött i en hel vecka. Detta är inte bara pga en sjuhelvetes jetlag, utan också för att det varit så himla många intryck och händelser att smälta.

Jag visste att den här resan skulle vara svår och att vi skulle få lära oss en hel del. Men jag trodde inte det skulle vara SÅ svårt som det faktiskt var. Jag trodde inte att jag skulle vara så gråtig och skrikande arg om vartannat eller att bröstkorgen skulle fyllas av hopplös tomhet varannan dag. Jag hade ändå en liten aning, men trots min mentala förberedelse så slogs jag ofta ur balans. Ändå är det först nu som det RIKTIGT svåra arbetet börjar. Att berätta det här för er.

Vårt projekt går under namnet "Den Andra Solen" och är ett dokumentärt arbete om vad som hände i Nagaski och Hiroshima för snart 75 år sedan och vad som händer i världen just nu. Under dessa två veckor som vi reste runt i Japan hann vi besöka fem städer: Nagasaki, Hiroshima, Kyoto, Osaka och Tokyo. Vi vandrade runt i minnesplatsernas tystnad, träffade starka överlevande och bugade med de fortfarande sörjande. Vi fick privat tillgång till museum, läste topphemliga amerikanska dokument och vi filmade, filmade och filmade. Allt som gjorde ont då och allt som gör ont nu.

Så vad händer efter detta då? Det är klurigt. För hur berättar man om det ofattbara? Något som hände då, men som när som helst skulle kunna hända idag? Vi vet inte riktigt än, men vi har våra tankar. Först måste vi smälta, prata och gå igenom materialet. Det blir nog en film och kanske en utställning. Vi får se. Vi lovar att vi ska göra vårt bästa.

För det viktigaste är att vi aldrig glömmer vad som hänt och vad som kan hända igen. För det är något som Japan kommer aldrig att göra.

Translation: I'm back from Japan with a heavy heart and a lot of full memory cards.

VARFÖR GÖR JAG DET HÄR?

Textmessage.jpg

Jag var 14 år när jag träffade min första pojkvän.
Jag hade aldrig intresserat mig för kärlek förut. Jag hade aldrig ens skickat en ”Får jag chans på dig?”-lapp under lågstadiet. Phff, vilket trams! Sen snubblade han in över tröskeln och plötsligt förändrades allting.

Vårt förhållande kom och gick under nästan 7 år.  Ja, jag vet.. det är sjukt lång tid för en tonårscrush.  Vi gick igenom alla tänkbara stadier; förälskelse, svartsjuka, otrohet, försoning, passion och hjärtekross. Om och om igen som en repad LP-skiva höll vi på, tills jag till slut sa stopp. Under alla dessa förgiftade och förvirrande år skrev jag ner mina tankar, känslor och frågor i en svart anteckningsbok som jag förvarade under sängen. Det flesta sidorna bestod av den återkommande frågan om varför jag ständigt återvände till han som krossade mig. Vad var det som fick mig att göra alla de här galna sakerna? Varför var det just han som fick hela min värld att gunga? Varför kändes min kropp så konstig? Hade jag gått och blivit sjuk?

Och det var första gången av många, som jag klottrade ner orden ”kärlek är en sjukdom” i min svarta bok.

 Processed with VSCO with hb2 preset

Men det var först år 2015 som jag tog tag i tanken som vilat i mig sen dess. Jag ville veta, eller kanske snarare, BEHÖVDE veta och undersöka alla dessa känslor jag grunnat på. Jag ville veta om jag var ensam om att känna kärlek på det här sättet. För så kunde det väl inte vara?

Så jag publicerade en video på Facebook där jag framförde en spoken word-dikt om en korridorsförälskelse jag haft. I slutet av videon berättade jag kort för tittarna om projektet och frågade om de ville dela med sig av sina egna upplevelser av kärleken. Videon och projektet fick en större respons än väntat. Videon spreds över hela landet med över 30k visningar och jag fick in ett hundratal historier. Alltifrån några rader till flera sidor om krossade hjärtan, förälskelser, sexualitet och lyckliga giftemål. Varenda historia berörde mig djupt och har varit grunden, stommen och inspirationen till projektets process.

Den här boken jag jobbar på är för alla krossade hjärtan. För alla galna förälskade. För att behandla och prata om känslor. Jag hoppas att projektet genom lättsam konst och igenkännande gestaltningar kommer kunna underlätta hanteringen av känslor och för att en ska kunna förstå att en inte är helt ensam i den här kärlekssjukdomen.

Jag hade själv behövt den här boken för flera år sedan. 

5.jpg

Jag är inte en legitimerad relationsexpert men jag är fotograf, skribent och visuell kreatör. När jag gräver i det här ämnet går jag in med stor nyfikenhet och vid öppna ögon. Allt, för att sedan omvandla det till mitt egna uttryck och till min hantering av ämnet, men med målet att genom konsten ska vem som helst ska kunna förstå, utan att vara just hjärnforskare eller utbildad psykolog.

Allt började med en krossad 15-åring, men syftet har ändrats med tiden. Det handlar inte om mig själv längre. Mina hjärteproblem har jag glömt och kommit över sedan länge. Det här är för framtiden. Det här är för er. För oss. Jag är inte ensam i det här. Och det är inte ni heller. Det ska jag visa er. En dag. När allt är redo.

Translation: My background story how I came up with my project Kärlek Är En Sjukdom.