PROJEKTET SOM ALDRIG TYCKTES TA SLUT

Jag kickade igång "Kärlek Är En Sjukdom"-projektet kring våren 2015 efter att ha funderat på det under en ännu längre tid. Ändå var det först hösten 2016, efter heltidsjobb och sjukskrivning, som jag började satsa helhjärtat på skrivandet och skapandet i samband med att jag började på Projektverkstan. Och det har varit en lång resa sen dess.

FacebookEvent.jpg

Jag har aldrig jobbat med ett projekt såhär länge. Och aldrig på det här sättet.
Jag har jobbat utifrån en egen idé förut, men aldrig på det här djupet.
Jag har aldrig styrt allting i produktionen själv, såsom jag gör nu.
Där jag till och med pysslar med områden jag absolut inte har någon aning om.
Men jag testar.

Jag har tvivlat. Oroat mig. Men ändå kört på.
Ständigt ställ mig frågan: när tar det här slut?
När tusan kommer jag bli klar?

Men svaret är nu. I augusti 2018.

Det här är bland det läskigaste jag gjort. Jag hoppas vi ses där. Här är eventet.

Translation: It's time. My first solo exhibition. Hope you can make it! <3

VARFÖR GÖR JAG DET HÄR?

Textmessage.jpg

Jag var 14 år när jag träffade min första pojkvän.
Jag hade aldrig intresserat mig för kärlek förut. Jag hade aldrig ens skickat en ”Får jag chans på dig?”-lapp under lågstadiet. Phff, vilket trams! Sen snubblade han in över tröskeln och plötsligt förändrades allting.

Vårt förhållande kom och gick under nästan 7 år.  Ja, jag vet.. det är sjukt lång tid för en tonårscrush.  Vi gick igenom alla tänkbara stadier; förälskelse, svartsjuka, otrohet, försoning, passion och hjärtekross. Om och om igen som en repad LP-skiva höll vi på, tills jag till slut sa stopp. Under alla dessa förgiftade och förvirrande år skrev jag ner mina tankar, känslor och frågor i en svart anteckningsbok som jag förvarade under sängen. Det flesta sidorna bestod av den återkommande frågan om varför jag ständigt återvände till han som krossade mig. Vad var det som fick mig att göra alla de här galna sakerna? Varför var det just han som fick hela min värld att gunga? Varför kändes min kropp så konstig? Hade jag gått och blivit sjuk?

Och det var första gången av många, som jag klottrade ner orden ”kärlek är en sjukdom” i min svarta bok.

 Processed with VSCO with hb2 preset

Men det var först år 2015 som jag tog tag i tanken som vilat i mig sen dess. Jag ville veta, eller kanske snarare, BEHÖVDE veta och undersöka alla dessa känslor jag grunnat på. Jag ville veta om jag var ensam om att känna kärlek på det här sättet. För så kunde det väl inte vara?

Så jag publicerade en video på Facebook där jag framförde en spoken word-dikt om en korridorsförälskelse jag haft. I slutet av videon berättade jag kort för tittarna om projektet och frågade om de ville dela med sig av sina egna upplevelser av kärleken. Videon och projektet fick en större respons än väntat. Videon spreds över hela landet med över 30k visningar och jag fick in ett hundratal historier. Alltifrån några rader till flera sidor om krossade hjärtan, förälskelser, sexualitet och lyckliga giftemål. Varenda historia berörde mig djupt och har varit grunden, stommen och inspirationen till projektets process.

Den här boken jag jobbar på är för alla krossade hjärtan. För alla galna förälskade. För att behandla och prata om känslor. Jag hoppas att projektet genom lättsam konst och igenkännande gestaltningar kommer kunna underlätta hanteringen av känslor och för att en ska kunna förstå att en inte är helt ensam i den här kärlekssjukdomen.

Jag hade själv behövt den här boken för flera år sedan. 

5.jpg

Jag är inte en legitimerad relationsexpert men jag är fotograf, skribent och visuell kreatör. När jag gräver i det här ämnet går jag in med stor nyfikenhet och vid öppna ögon. Allt, för att sedan omvandla det till mitt egna uttryck och till min hantering av ämnet, men med målet att genom konsten ska vem som helst ska kunna förstå, utan att vara just hjärnforskare eller utbildad psykolog.

Allt började med en krossad 15-åring, men syftet har ändrats med tiden. Det handlar inte om mig själv längre. Mina hjärteproblem har jag glömt och kommit över sedan länge. Det här är för framtiden. Det här är för er. För oss. Jag är inte ensam i det här. Och det är inte ni heller. Det ska jag visa er. En dag. När allt är redo.

Translation: My background story how I came up with my project Kärlek Är En Sjukdom.

DET PLÖTSLIGA FLOWET

 Processed with VSCO with n1 preset

Jag satt på Wilmers kaffebar och jobbade tillsammans med Gun i måndags. Wilmers är kanske Kungsholmens mysigaste kafé med stimmig miljö och dataförbud under lunchtid. Vi bryter dock mot regeln och smattrar på våra tangentbord ändå. Efter några timmar springer Gun iväg på ett möte men jag bestämmer mig för att sitta kvar och jobba lite till.

En timme senare drabbar det mig. Under mitt researcharbete spärrar jag upp ögonen och den välbekanta känslan av en sprudlande och helt galen ny idé tar form. Mitt hjärta dunkar fort fort fort och jag ser mig omkring i lokalen för att se om någon annan märkt av hur mina händer skakar av exaltation. Det har dom inte.
Jag rafsar ner idén i mitt skrivblock, försöker andas och återgå till mitt manus. Men skrivblocket ligger och glänser bredvid min kaffekopp och vill att jag ska fylla den med mer information. Efter att ha försökt återfå fokus på mitt manus i ungefär en halvtimme, så smäller jag igen datorn, packar snabbt ihop mina grejer och springer ut ur lokalen.

Jag köper konstnärsmaterial för 700kr, åker hem, skissar och skriver klart en projektbeskrivning samma kväll. Jag glömmer bort tid och rum och slocknar inte förrän klockan slagit midnatt, fortfarande med samma brinnande galna känsla i kroppen. Den här kicken av kreativitet. Jag dör för den.

Men vad det blir av mitt plötsliga infall och crazy upptåg återstår att se.
Jag har i alla fall redan skickat iväg mailet ;)

Translation: When you suddenly get that new exciting idea, you just have to try. NOW.

WANTED: LITE MERA TID

CUPIDPOSTER_Klar2000px.jpg

November är en fruktansvärt konstig månad. Först går allting så fruktansvärt jäkla långsamt och det känns som att tre dagar kan vara 8 veckor. Sen! Pang boom är det plötsligt december och det är ingen som fattade hur det gick till?! Så även jag.

Min deadline för att ha skrivit klart all oredigerad text till boken närmar sig mycket snabbare än jag vill. Den korta skrivlusten jag hade härom veckan har tyvärr gått tillbaka till sparlåga och jag känner mer pepp på att skapa och leka med lättsammare bilder under samma tema som projektet (såsom den här uppe). Återigen så kommer jag på mig själv att önska mer tid för allt jag vill hinna göra och stressar lätt upp mig själv.

Jag vet att jag sagt jag ska skriva inlägg här 2 ggr i veckan. Och det gör jag ju, men just nu vet jag också att jag skriver just detta inlägg för att prokrastinera bokmanuset hehe :') Så... jag ska försöka fatta mig kort och snabbt återgå till manuset.

Jag mår i alla fall väldigt bra just nu. Jag känner mig stabil och tror faktiskt en liten gnutta på mig själv för första gången på typ 3 år. Det känns bra och jag ser så många dörrar öppnas för mig. Nu får vi ba hoppas det här håller i sig ett tag till. I alla fall tills jag skrivit klart manuset i slutet av året.

Som jag ska göra. Nu. Eller nu. Eller ja.. nu.
Nu publicerar jag det här inlägget.
*~slut på prokrastinering~*

Translation: I need more time. Where did November go?

EX-PRESSEN

Här har ni två bilder från Kärlek Är En Sjukdom projektet som jag skapade härom veckan. Vår studio ligger bredvid Expressen och DN-huset, vilket fått mig att tänka på denna ordlek såååå himla länge. Till slut gjorde jag bilder av den. Och bilder till ett symptom du kan drabbas av om du lider av olycklig kärlek eller hjärtekross.

MANI
Om ca 22 av dygnets 24 timmar går åt till att du tänker på, pratar om eller håller koll på din persons sociala medier på något sätt, så kan du lida av en stark olycklig kärlek. Din besatthet och din abstinens över person kan likställas med ett drogmissbruk och innebär ofta tankestörningar, vanföreställningar och en berg-och-dalbanan av känslor.

Men mer om det får ni läsa när boken är färdig ;)

Translation: One of the symptoms of a broken heart: stalking your ex and wanting to know EVERYTHING about what the person been up to.

NÄR JAG FICK BESKEDET

 Processed with VSCO with b5 preset

Det är en helt vanlig onsdageftermiddag. Jag sitter i studion och retuscherar bilder på jackor. Annica, min studiokollega, suckar för hundrasjuttionde gången över ett bildmanus och jag sveper det sista i min kaffekopp. Min spotifylista avbryts av det sedvanliga mailplinget och en förhandsgranskning av mailet dyker upp som notis i högra hörnet på min skärm. 
Trots att det bara visas i några sekunder hinner jag se avsändaren som får det att knyta sig i magen på mig. Jag har föreställt mig detta ögonblick på cirka 300 olika sätt de senaste veckorna. Ändå var jag inte alls redo när stunden väl kom. Så jag klickar SNABBT och HÅRT när jag öppnar mailet med stora ögon och läser sedan allting helt utan att andas. Det står:


"Hej, Amanda!

Tack för ditt manus och ditt intresse för Bokförlaget XxxxxxxX. Du har gjort ett gediget arbete med en spännande utgångspunkt och bilder som sticker ut, men våra förläggare har nu satt sig in i materialet och tyvärr tror de inte att vi är rätt förlag för dig. Vi kan helt enkelt inte göra detta material rättvisa rent försäljningsmässigt. Därför måste vi tyvärr be att få tacka nej. Men vi tycker att du har talang och om du påbörjar andra projekt i framtiden får du gärna höra av dig på nytt till oss!

Stort tack för att vi fick titta på ditt material och lycka till med projektet!"


Mina ögon tåras. Av glädje alltså. Jag läser upp mailet högt för Annica och kan inte låta bli att le under hela tiden.
Det här är ett av de bästa tänkbara nej en kan få. Det här är inte ett standard refuseringsbrev. Det här betyder att de tagit sig tid att titta igenom mitt material och skriva denna respons till mig. Att de verkligen tycker att jag har TALANG och ett SPÄNNANDE projekt på gång och att jag gjort ett GEDIGET arbete hittills, som de tycker FÖRTJÄNAR en bättre paketering och målgrupp än vad de kan ge. Jag är mållös... och så himla peppad.

Jag är beredd på att jag kanske inte kommer få samma respons från alla. Jag är beredd på att de jobbiga och korta "hej men nej":en kommer också. Och jag kanske tolkar det här svaret lite för positivt och snällare än vad det egentligen är... Men att få detta svar från ett förlag jag gillar, och som jag vet tar emot många fina fotografiska projekt året om, är så himla stort för mig. Att få detta som första respons, när jag varit så nervös och rädd att jag velat kräkas, är en sådan lättnad. Ett slags bevis på att jag inte är helt galen och verkar vara något bra på spåren. Jag är så himla stolt över mig själv att klickade på send där i början av september. Att jag faktiskt vågade.

Mina vänner, det här är bara början. Nu lägger vi i en högre växel.

Translation: I got an email from the book publisher. They said no, but that they think I have a talent and an interesting project going on. I'm really happy and proud of myself. This is the best no I could get.