EN STUDIOFLYTT, LITE JOBB OCH EN SJUKDOM

Foto: Jeanette Seflin

Foto: Jeanette Seflin

Mina vänner! Hej! Som vanligt springer tiden ifrån mig och den tycks alltid göra det som mest under våren. För er som följer mig på Instagram, kanske mycket av det nedanför blir upprepningar, men för er andra så kommer här en liten recap och tankar om vad som hänt för mig sedan jag senaste uppdaterade er om lille livet mitt.

 Processed with VSCO with m5 preset

Jag har jobbat väldigt mycket (som vanligt) på olika sätt. Jag har assisterat fotografer på balla locations, plåtat porträtt och event samt gjort några beställningsjobb. Det har inte blivit så mycket plåtat eller skrivet för mitt egna kärleksprojekt tyvärr, men jag hoppas och tror att det kommer ges mer tid till det i sommar och i höst!

Under våren har jag flyttat ut från Studio Lundberg. Igen. Jag har trivts okej, men kanske inte varit där lika mycket som jag hade hoppats på av olika anledningar. Jag hann plåta några jobb, fira min födelsedag och agera studiovärd några gånger i alla fall innan det var dags att ta sitt pick och pack och flytta ut. Denna gång är det nya äventyr som lockar mig framåt hösten i form av en ny studio och ett nytt studiogäng med bara massa grymma kreativa brudar! Vi håller på att skriva kontrakt med en ny lokal bara här i dagarna! Så håll alla tummar ni har att allt går bra, så ska jag visa er hur fint det kommer bli sen!

Sedan var jag ju med om attentatet i Stockholm den 7:e april. Jag hade just kommit från skolan, skulle in på Åhléns och köpa en bok jag suktat efter, när brandlarmet drar igång. Ett dygn av kaos följde och såhär skrev jag på Instagram om det några dagar senare:

Sms efter sms: "Är du okej?"
Jag vet inte.

I fredags var jag där. I Åhlénshuset. När allting hände.
5 minuter senare springer jag tillsammans med hundratals okända människor för våra liv. De skriker om en bomb. De skriker om beväpnade män. Och det ligger livlösa kroppar längs vår gata.

Jag har skakat, gråtit, velat kräkas och svimma de senaste dygnen. Allt eftersom adrenalinet gått ur min kropp och ersatts med insikten om vad en just varit med om. "Är du okej?" Jag vet inte.

Det kommer aldrig bli som förut. Men igår var vi 50 000 människor som samlades i kärlek. 50 000 människor som tog armkrok med varandra i tystnad. Enade mot allt hat. Mot allt våld. Rädda, men ändå tillsammans.

Och det är så vi måste fortsätta. Ta tillbaka våra gator. Ta tillbaka våran kärlek.
Öppna våra dörrar, hjärtan, famnar. Sörja. Plåstra. Fortsätta.

För det är bara om vi gör det här tillsammans, som allting kan bli okej igen.


#openstockholm

 Processed with VSCO with hb2 preset

Jag har även tävlat en massa i Poetry Slam. Under första deltävlingen hemma i Umeå vann jag alltihop och var i total chock i flera dygn efteråt, haha. Det var 4 år sedan jag tävlade i Poetry Slam sist, men i år ställde jag upp igen, egentligen mest för att testa. Egentligen mest för att det är kul att läsa poesi på scen. Det märktes tydligt att jag gjorde detta för min egen skull, för när jag sedan i regionsfinalen tappade bort mig under andra dikten och på så sätt inte gick till SM, var min första tanke "Gud vad pinsamt att jag tappade bort mig!!", tätt följt av "Fyfan vad skönt att slippa tävla igen!!". För det är en press, det är utelämnande och det är extremt läskigt och något jag helst skulle vilja slippa. Men sen är det ju också fruktansvärt roligt också såklart.

På tal om poesi så har min fantastiska stjärna till lillebror Philip gjort en lyric video till en av mina texter (från antologin Varför Gråter Havssköldpaddan). Känner mig som nån cool artist som släppt singel och nu en musikvideo, haha, men riktigt så är det kanske inte. Jag tycker i alla fall filmen blev väldigt fin och kompletterar texten och känslan jag ville åt på ett smidigt sätt utan att ta över. HÄR kan ni se lite fler grejer som min bror har skapat.

Sen har jag även gått och blivit sjuk, mina vänner. Ni vet... kärlekssjuk, i den här sjukdomen som jag skriver en bok om. (Ursäktar min extrema clickbait-rubrik, but I just had to, hehe). I början skrattade och skojade vi om att han bara var en försöksperson för mig, att jag bara dejtade honom som research till mitt projekt. Men det tog inte lång tid innan han blev förälskad i mig och jag i honom. Sen dess har allting bara känts så jävla tryggt, självklart och fint.

Och trots att jag vet exakt allt som händer i min kropp, vilka signalsubstanser som kickar igång och varför kortisolen drar ihop sig i min mage, så behöver jag inte skydda mig mot det. Jag VILL inte skydda mig mot det. Jag vill ju känna alla de här symptomen.

För att tillsammans med honom är jag, för första gången på mycket mycket länge, inte rädd för den här kärlekssjukdomen.

 

Translation: What I've done these last months. Working, writing and fallen in love.