HEJDÅ HJÄRNSPÖKEN

IFRED_Webb2000px.jpg

Har ni (precis som jag) tänkt på att de senaste inläggen kanske varit lite deppiga här?
Det har i alla fall jag och jag tycker det är ganska tråkigt. Ni vill ju läsa om projektet! Hur det går där! Och allt kul som faktiskt händer!! Så det här blir mitt sista inlägg på ett tag där jag pratar om striden mot mina hjärnspöken. De där tankarna som susar kring huvudet och viskar elaka saker till mig. Det blir lätt en ond cirkel av självdestruktivitet med dessa runt om en, där en blir straffad av hjärnspökena för att en inte duger och sedan fortsätter en att bestraffa sig själv för att en tillåter hjärnspökena att ens göra såhär mot en.

Men jag tror att jag har hittat lösningen nu. Eller i alla fall en metod för att bli av med dem för en stund. Det är tyvärr inte lika enkelt som att ta ett Ifred-piller, utan det kräver lite mer tid. Dvs, reflektionstid.

Jag har reflekterat väldigt mycket de senaste veckorna. Grubblat, oroat och livskrisat. Mest över projektet, mina färdigheter och karriärsval. Ständigt tacklandes den där känslan av att jag inte duger och aldrig kommer kunna ro detta projekt i hamn på det sätt som jag vill.
Jag tror att det är väldigt bra med reflektion. Att ibland bara pausa, titta på vad som varit och varför det blev och att verkligen GE SIG SJÄLV TID till att göra denna extremt viktiga del, för att sedan ta sig vidare. Det är i alla fall något jag försöker intala mig själv. Att all denna huvudbry faktiskt tar mig någonstans och inte bara runt runt i cirklar. För det mesta känns det som en oändlig tankelabyrint, där tvivlen väser i varje hörn och där återvändsgränderna är fler än de nya vägarna. Men sen, till slut, så känns det också väldigt bra. Till slut, när jag fått gråta ur mig alla slutkörda tårar och pratat öronen av min närmaste om bekymren. Då kommer plötsligt lösningarna eller de nya vägarna och jag inser vad som faktiskt betyder något.

Att vara hemma och träffa min familj, se hur de mår och inte mår, satte väldiga perspektiv i mig och plötsligt kändes mina egna problem som små bagateller. Jag vet att en inte ska förminska sina egna känslor och bekymmer, men när jag satt på tåget hem mot Stockholm igen kände jag bara: Fuck it.

De här tvivlande känslorna förstör bara mer än de hjälper och jag behöver dem verkligen inte just nu. Fuck mina tvivel. Fuck min dåliga självkänsla. Jag vet innerst inne att jag kan klara det här, om jag bara jobbar tillräckligt hårt. Och det är det jag måste börja upprepa för mig själv. Jag måste gå tillbaka till syftet med allting, för att kunna orka hela vägen. För det har jag ändå lovat mig själv och min omgivning att göra. Oavsett, på något sätt, så ska jag klara av det.

Det är helt enkelt dags att börja bli snällare mot sig själv.
Och det var väl fan på tiden.

Translation: Talking about how to get rid om them bad thoughts in your head.