MÅRDA SHOP

OBS! Ej sponsrat inlägg. Vill bara tipsa om denna geni-grej ni kan handla innan jul!!!

MÅRDA_Lookbook_Duk3_WEBB.jpg

Min fantastiska vän och klasskamrat Ebba har under sina år på Projektverkstan startat upp sitt företag Mårda. Det har varit såååå inspirerande att få följa hennes resa. Från att hon bara visualiserade och pratade en idé om hållbar matförvaring till att hon sa upp sig från sitt jobb och nu håller på med detta på heltid. Jag fick den stora äran att plåta Mårdas lookbook + webshopbilder inför julen. Jag tänkte vi skulle spana in några!

MARDA_Lookbook_Kok2_WEBB.jpg

Det finns alltså både stora, mellan och små påsar som du kan fylla med vad du vill. Bröd, frukt, kryddor, middagsrester... ja, you name it. Bivaxet som tyget är impregnerat med gör att maten håller längre än vad det gjort i en platspåse = du kan återanvända påsen flera gånger och på så sätt spara in på miljön och all plastanvändning. Det finns även dukar i olika storlekar. Dessa formar du som du vill genom med värmen från din händer. Blir helt skakig när jag skriver det här för det är så jäkla genialiskt!!!

MARDA_Lookbook_Set2_WEBB.jpg
MARDA_Lookbook_Koksbank2_WEBB.jpg

Och inte nog med att det är praktiskt + snyggt så är det även återbruk! Alla bomullstyger är gamla tyger som blivit över och bivaxet kommer från lokala producenter. Alltså både snyggt och smart!

MÅRDA_Lookbook_Frukost2_WEBB.jpg

Och plåtningen vi gjorde då!! Den var så rolig! Jag och Ebba jobbade ensamma i hennes systers fina kök och flyttade prylarna millimeter för millimeter, fram och tillbaka. All eloge till de som jobbar som matstylister!! Sist av allt kom Ebbas familj och slog sig ner vid köksbordet där vi njöt av en fräsch och hemmagjord frukost/brunch. Eller ja, jag dinglade med kameran på en stege i början, men sen högg vi alla in och blev mätta och belåtna.

Ni kan se mer av bilderna och läsa mer om Ebbas jobb + produkter HÄR! Och handlar ni innan 15 dec så får ni hem dem garanterat innan julafton! Varsågod för tips!

Translation: I shot webshop and lookbook pics for my friend Ebba and her company Mårda. It was so much fun!

DET PLÖTSLIGA FLOWET

 Processed with VSCO with n1 preset

Jag satt på Wilmers kaffebar och jobbade tillsammans med Gun i måndags. Wilmers är kanske Kungsholmens mysigaste kafé med stimmig miljö och dataförbud under lunchtid. Vi bryter dock mot regeln och smattrar på våra tangentbord ändå. Efter några timmar springer Gun iväg på ett möte men jag bestämmer mig för att sitta kvar och jobba lite till.

En timme senare drabbar det mig. Under mitt researcharbete spärrar jag upp ögonen och den välbekanta känslan av en sprudlande och helt galen ny idé tar form. Mitt hjärta dunkar fort fort fort och jag ser mig omkring i lokalen för att se om någon annan märkt av hur mina händer skakar av exaltation. Det har dom inte.
Jag rafsar ner idén i mitt skrivblock, försöker andas och återgå till mitt manus. Men skrivblocket ligger och glänser bredvid min kaffekopp och vill att jag ska fylla den med mer information. Efter att ha försökt återfå fokus på mitt manus i ungefär en halvtimme, så smäller jag igen datorn, packar snabbt ihop mina grejer och springer ut ur lokalen.

Jag köper konstnärsmaterial för 700kr, åker hem, skissar och skriver klart en projektbeskrivning samma kväll. Jag glömmer bort tid och rum och slocknar inte förrän klockan slagit midnatt, fortfarande med samma brinnande galna känsla i kroppen. Den här kicken av kreativitet. Jag dör för den.

Men vad det blir av mitt plötsliga infall och crazy upptåg återstår att se.
Jag har i alla fall redan skickat iväg mailet ;)

Translation: When you suddenly get that new exciting idea, you just have to try. NOW.

WANTED: LITE MERA TID

CUPIDPOSTER_Klar2000px.jpg

November är en fruktansvärt konstig månad. Först går allting så fruktansvärt jäkla långsamt och det känns som att tre dagar kan vara 8 veckor. Sen! Pang boom är det plötsligt december och det är ingen som fattade hur det gick till?! Så även jag.

Min deadline för att ha skrivit klart all oredigerad text till boken närmar sig mycket snabbare än jag vill. Den korta skrivlusten jag hade härom veckan har tyvärr gått tillbaka till sparlåga och jag känner mer pepp på att skapa och leka med lättsammare bilder under samma tema som projektet (såsom den här uppe). Återigen så kommer jag på mig själv att önska mer tid för allt jag vill hinna göra och stressar lätt upp mig själv.

Jag vet att jag sagt jag ska skriva inlägg här 2 ggr i veckan. Och det gör jag ju, men just nu vet jag också att jag skriver just detta inlägg för att prokrastinera bokmanuset hehe :') Så... jag ska försöka fatta mig kort och snabbt återgå till manuset.

Jag mår i alla fall väldigt bra just nu. Jag känner mig stabil och tror faktiskt en liten gnutta på mig själv för första gången på typ 3 år. Det känns bra och jag ser så många dörrar öppnas för mig. Nu får vi ba hoppas det här håller i sig ett tag till. I alla fall tills jag skrivit klart manuset i slutet av året.

Som jag ska göra. Nu. Eller nu. Eller ja.. nu.
Nu publicerar jag det här inlägget.
*~slut på prokrastinering~*

Translation: I need more time. Where did November go?

5 SAKER SOM GÖR MIG PEPPAD

I det förra inlägget pratade jag om hur jag satte ner foten för mina egna hjärnspöken. Detta gjorde jag genom att reflektera. Reflektionstiden gav mig även tid att verkligen gå tillbaka till syftet och saker jag tycker är roligt. Här är 5 saker som gör mig peppad just nu:

BROKENHEARTFIX_Webb2000px.jpg

1. STIPENDIEWORKSHOP
Vi ska prata om stipendier och bidrag under veckan på Projektverkstan och jag är såååå pepp. Gick den kursen förra året och tyckte det var så nyttig info! Skickade iväg mina första ansökningar någonsin, fick tyvärr avslag på alla men vet att jag slipat på mina hisspitchar och projektplaneringar sen dess, så det ska bli spännande att se hur det går den här gången!

2. FYSISKA FORMER
Jag testade förra veckan att skriva ut min bok på papper och sätta in i en pärm. Att se allt jobb gå från en dataskärm till något en kan ta på, gjorde mig så enoooormt peppad. Jag fick plötsligt betydligt större inblick i hur mycket jag faktiskt hunnit skapat och hur lite jag faktiskt har kvar.

3. BRAINSTORMING
Att sitta på en fika, en AW, en middag eller på en rast med mina kreativa vänner är fan bland de bästa jag vet. De är så smarta, fyndiga och fulla med idéer. Har jag ett problem eller inte förstår hur något går till så har det lösningen. Jag tror inte jag någon gång varit och träffat dem utan att gå därifrån med ett nytt projekt eller idé i huvudet. Vi har så många samarbeten på g att jag blir helt fjärilsfylld i kroppen!

4. JANUARI
Vad nu, kanske ni tänker. Hur kan januari göra mig peppad? Jo, jag har två resor inplanerade. En semesterresa till Lissabon med min kille och en jobbresa till fucking JAPAN med mina två klasskompisar. Men det ska jag berätta mer om sen!! 

5. NI
Har fått en hel drös med fina komplimanger, kommentarer och nya följare på sistone. Alltså det kanske inte låter som något stort, men som kreatör känns det fantastiskt att folk vill stötta och följa ens arbete. Det gör att en känner sig mindre ensam, mindre galen och att en faktiskt kan ro allting i hamn. Tack, tack och åter tack för er <3

Translation: 5 things that make me excited: scholarships, my book in physical form, my creative friends and a trip to Japan in January.

HEJDÅ HJÄRNSPÖKEN

IFRED_Webb2000px.jpg

Har ni (precis som jag) tänkt på att de senaste inläggen kanske varit lite deppiga här?
Det har i alla fall jag och jag tycker det är ganska tråkigt. Ni vill ju läsa om projektet! Hur det går där! Och allt kul som faktiskt händer!! Så det här blir mitt sista inlägg på ett tag där jag pratar om striden mot mina hjärnspöken. De där tankarna som susar kring huvudet och viskar elaka saker till mig. Det blir lätt en ond cirkel av självdestruktivitet med dessa runt om en, där en blir straffad av hjärnspökena för att en inte duger och sedan fortsätter en att bestraffa sig själv för att en tillåter hjärnspökena att ens göra såhär mot en.

Men jag tror att jag har hittat lösningen nu. Eller i alla fall en metod för att bli av med dem för en stund. Det är tyvärr inte lika enkelt som att ta ett Ifred-piller, utan det kräver lite mer tid. Dvs, reflektionstid.

Jag har reflekterat väldigt mycket de senaste veckorna. Grubblat, oroat och livskrisat. Mest över projektet, mina färdigheter och karriärsval. Ständigt tacklandes den där känslan av att jag inte duger och aldrig kommer kunna ro detta projekt i hamn på det sätt som jag vill.
Jag tror att det är väldigt bra med reflektion. Att ibland bara pausa, titta på vad som varit och varför det blev och att verkligen GE SIG SJÄLV TID till att göra denna extremt viktiga del, för att sedan ta sig vidare. Det är i alla fall något jag försöker intala mig själv. Att all denna huvudbry faktiskt tar mig någonstans och inte bara runt runt i cirklar. För det mesta känns det som en oändlig tankelabyrint, där tvivlen väser i varje hörn och där återvändsgränderna är fler än de nya vägarna. Men sen, till slut, så känns det också väldigt bra. Till slut, när jag fått gråta ur mig alla slutkörda tårar och pratat öronen av min närmaste om bekymren. Då kommer plötsligt lösningarna eller de nya vägarna och jag inser vad som faktiskt betyder något.

Att vara hemma och träffa min familj, se hur de mår och inte mår, satte väldiga perspektiv i mig och plötsligt kändes mina egna problem som små bagateller. Jag vet att en inte ska förminska sina egna känslor och bekymmer, men när jag satt på tåget hem mot Stockholm igen kände jag bara: Fuck it.

De här tvivlande känslorna förstör bara mer än de hjälper och jag behöver dem verkligen inte just nu. Fuck mina tvivel. Fuck min dåliga självkänsla. Jag vet innerst inne att jag kan klara det här, om jag bara jobbar tillräckligt hårt. Och det är det jag måste börja upprepa för mig själv. Jag måste gå tillbaka till syftet med allting, för att kunna orka hela vägen. För det har jag ändå lovat mig själv och min omgivning att göra. Oavsett, på något sätt, så ska jag klara av det.

Det är helt enkelt dags att börja bli snällare mot sig själv.
Och det var väl fan på tiden.

Translation: Talking about how to get rid om them bad thoughts in your head.

NÄR DIN HOBBY BLIR DITT JOBB

 Processed with VSCO with g3 preset

It's both a blessing and a curse, att jobba med sin hobby.
Det största pluset är att jag känner mig inspirerad och har kul (nästan jämt) på jobbet. Det största minuset är att det är det enda jag tycker är kul och det enda jag kan se mig göra = jag jobbar alldeles för mycket.

Varje gång jag försöker hitta något annat att göra (virka, sticka, måla, dreja, gå en promenad eller meditera) så slår min entreprenörshjärna igång och säger "Varför gör du det här egentligen? Vad tjänar det till? Du borde jobba istället så du kan ta dig framåt i karriären och slippa känna ekonomisk stress. Det är där det viktiga ligger".

Jag försöker akta mig från att presentera mig som "Jag ÄR fotograf", för det är jag ju faktiskt inte. Jag bara JOBBAR som det. Mitt jobb är inte jag som person och det är en extremt viktigt grej att påminna sig om, speciellt om du (som jag) ofta känner att alla hatar en bara pga en inte lyckades så bra med ett jobb. För det gör dom inte. De kanske bara inte gillar just det där jobbet, får vi hoppas, haha.

Hursom, hobbies var det ja. Jag har vridit och vänt på det där, hur jag skulle kunna hitta mig en annan hobby än fotografi/skapande. Så jag har nu återgått till en hobby jag hade innan jag flyttade till Stockholm. Något som gav mig både glädje, motion och gemenskap. Nämligen fotbollen. Jag ska börja spela inomhus-korpenfotboll!!! Första matchen är på söndag och jag är såååå peppad. Förut har jag sagt att "om jag ska spela fotboll i Stockholm så vill jag göra det på samma höga nivå som jag gjorde i Umeå, och det kommer jag inte ha tid med för ska jag göra något så ska jag göra det till 100%."

Men nu tänker jag annorlunda. Jag tror det är bra att signa upp sig på korpen-nivån, just för att det inte ställs lika höga krav (som i min gamla 1:a division) och jag får se det mer som en kul grej. Det blir en begränsning på så sätt att jag inte kan jobba mig "uppåt". Det stannar liksom i korpen, vilket jag just nu tror blir en lagom nivå för mig. Speciellt eftersom det var ca 4 år sen mina lungor fick jobba med fotbollskondisen, haha. Vi får se helt enkelt! Jag återkommer med en uppdatering om hur allting gått senare.

Men! En sista grej bara! Det som verkligen fick mig att tacka ja till detta var faktiskt lagnamnet. För det är helt jävla klockrent för en ordvitsare som mig. Är ni beredda?

Finter is coming.

Translation: I needed to get a new hobby, when my currently hobby is my job. So I'm getting back to playing soccer, and it's really exciting.

ATT HA TVÅ HEM

Amanda_Lovalot2.jpg

Hej mina vänner,
Long time no see. Jag är frisk från förkylning och igång med kärleksprojektet igen.
Jag sitter just nu på tåget tillbaka mot Stockholm. Tåget avgick 07:15 imorse från Umeå och mina hemtrakter, där jag befunnit mig under helgen. Denna resa bokades för över en månad sedan, när min stressnivå i kroppen var som högst, och även om den känslan inte är lika påtaglig nu, så var det ändå hemskt skönt att vara hemma en stund.

Hemma. Jag har alltid så svårt att förhålla mig till vad som är hemma. Jag säger alltid att jag ska åka hem, vare sig jag befinner mig i norr eller söder. Jag saknar alltid den andra platsen och tycks aldrig höra hemma på den breddgrad jag befinner mig på just då. Det kan vara pga dialekten som alltid skiftar, umgänget som förändras i takt med åren, gatorna som byggs om eller klimatet som aldrig känns i takt med min inbyggda kalender. 

Amanda_Lovalot1.jpg

"Hur känns det att vara hemma?", "Hur hade du det när du var hemma?", "När kommer du hem?"

"Jag vet inte" är oftast mitt svar. Det är alltid så kluvet. Jag känner mig precis som min jacka (från Lovalot) på bilderna. Hälften hälften. Med halva hjärtat i norra skogen och halva bland storstadsbetongen. Men, trots all denna huvudbry och känslan av att vara en gäst i båda mina hem, så är det absolut en blessing att jag faktiskt får HA två hem, när många inte ens har ett. Jag har ju liksom det bästa av två världar. För med bakgrund och upplevelser från dem båda, skapar jag på så sätt min egen blandade identitet och kultur. Jag har värmen från lugnet, ambitionen från storstan, förståelsen från landsbygden och pulsen av rusningstrafiken.

"Vart tror du att du kommer bo när du blir gammal?", Jag vet inte.
Men vem fan vet det egentligen. När hela världen är vårt gemensamma hem. Egentligen.

Translation: Talking about how it feels to have two homes.