NÄSTA RESA

Shintohelgedomen Itsukushima Shrine, utanför Hiroshima.

Shintohelgedomen Itsukushima Shrine, utanför Hiroshima.

Under tiden jag var i Portugal fick jag ett mess från Julia Rio. Hon skriver "Det är klart nu! Nu ska vi till Sydafrika!" och någon dag senare bokades våra biljetter. Så nu åker vi! På tisdag står jag på Arlanda igen för att ta flyget till Kapstaden, där Julia, min fantastiska konstnärsvän, ska måla på streetart-festivalen IPAF. Tillsammans med andra stora konstnärer från hela världen ska hon måla väggar och pryda Kapstaden med sina mästerverk. Och jag har fått den enormt stora äran att följa med på resan och dokumentera allting <3

Jag är så extremt tacksam över att min kamera börjat ta mig på sådana här uppdrag runt jorden. Så tacksam över mina vänner och bekanta som ger mig tilliten och äran att få vara deras sällskap på äventyren. Och speciellt för den här våren som varit så maxad med resor.

Jag räknade ut att jag spenderat ungefär ett dygn av tid sammanlagt på 9 olika flygplatser under januarimånad, runtom i världen, haha... Arlanda, Bromma och Umeå Airport, Frankfurt, Haneda, Nagasaki, Narita, Bryssel och Lissabon. Och nu ska jag få addera ännu fler timmar!

Nattvy över Nagasaki.

Men, detta innebär också att denna blogg återigen blir lidande. Jag kommer tyvärr inte hinna förbereda några fler förinställda inlägg till er eftersom nästa resa är så tätt inpå. Men jag lovar att i alla fall försöka uppdatera er nån gång!

Om ni verkligen inte orkar vänta, så påminner jag återigen om att Instagram är det bästa alternativet för att få snabba uppdateringar från mig. Jag har börjat bli mer aktiv på mina instastories också. Så där kan ni hålla utkik för vardagsglimtar. @amandaxnilsson heter jag.

Annars, tills nästa gång: ta hand om er!

Translation: I've been booked for a new job abroad. This time in South Africa and it feels so exciting! I'm so blessed and thankful to all my friends that wants to bring me along to capture their adventures! Brb little bloggy!

VÅR RESA TILL JAPAN

 Processed with VSCO with a6 preset

Hej min lilla läsarfamilj!
Nu är jag tillbaka på svensk mark och jag har varit konstant trött i en hel vecka. Detta är inte bara pga en sjuhelvetes jetlag, utan också för att det varit så himla många intryck och händelser att smälta.

Jag visste att den här resan skulle vara svår och att vi skulle få lära oss en hel del. Men jag trodde inte det skulle vara SÅ svårt som det faktiskt var. Jag trodde inte att jag skulle vara så gråtig och skrikande arg om vartannat eller att bröstkorgen skulle fyllas av hopplös tomhet varannan dag. Jag hade ändå en liten aning, men trots min mentala förberedelse så slogs jag ofta ur balans. Ändå är det först nu som det RIKTIGT svåra arbetet börjar. Att berätta det här för er.

Vårt projekt går under namnet "Den Andra Solen" och är ett dokumentärt arbete om vad som hände i Nagaski och Hiroshima för snart 75 år sedan och vad som händer i världen just nu. Under dessa två veckor som vi reste runt i Japan hann vi besöka fem städer: Nagasaki, Hiroshima, Kyoto, Osaka och Tokyo. Vi vandrade runt i minnesplatsernas tystnad, träffade starka överlevande och bugade med de fortfarande sörjande. Vi fick privat tillgång till museum, läste topphemliga amerikanska dokument och vi filmade, filmade och filmade. Allt som gjorde ont då och allt som gör ont nu.

Så vad händer efter detta då? Det är klurigt. För hur berättar man om det ofattbara? Något som hände då, men som när som helst skulle kunna hända idag? Vi vet inte riktigt än, men vi har våra tankar. Först måste vi smälta, prata och gå igenom materialet. Det blir nog en film och kanske en utställning. Vi får se. Vi lovar att vi ska göra vårt bästa.

För det viktigaste är att vi aldrig glömmer vad som hänt och vad som kan hända igen. För det är något som Japan kommer aldrig att göra.

Translation: I'm back from Japan with a heavy heart and a lot of full memory cards.

VARFÖR GÖR JAG DET HÄR?

Textmessage.jpg

Jag var 14 år när jag träffade min första pojkvän.
Jag hade aldrig intresserat mig för kärlek förut. Jag hade aldrig ens skickat en ”Får jag chans på dig?”-lapp under lågstadiet. Phff, vilket trams! Sen snubblade han in över tröskeln och plötsligt förändrades allting.

Vårt förhållande kom och gick under nästan 7 år.  Ja, jag vet.. det är sjukt lång tid för en tonårscrush.  Vi gick igenom alla tänkbara stadier; förälskelse, svartsjuka, otrohet, försoning, passion och hjärtekross. Om och om igen som en repad LP-skiva höll vi på, tills jag till slut sa stopp. Under alla dessa förgiftade och förvirrande år skrev jag ner mina tankar, känslor och frågor i en svart anteckningsbok som jag förvarade under sängen. Det flesta sidorna bestod av den återkommande frågan om varför jag ständigt återvände till han som krossade mig. Vad var det som fick mig att göra alla de här galna sakerna? Varför var det just han som fick hela min värld att gunga? Varför kändes min kropp så konstig? Hade jag gått och blivit sjuk?

Och det var första gången av många, som jag klottrade ner orden ”kärlek är en sjukdom” i min svarta bok.

 Processed with VSCO with hb2 preset

Men det var först år 2015 som jag tog tag i tanken som vilat i mig sen dess. Jag ville veta, eller kanske snarare, BEHÖVDE veta och undersöka alla dessa känslor jag grunnat på. Jag ville veta om jag var ensam om att känna kärlek på det här sättet. För så kunde det väl inte vara?

Så jag publicerade en video på Facebook där jag framförde en spoken word-dikt om en korridorsförälskelse jag haft. I slutet av videon berättade jag kort för tittarna om projektet och frågade om de ville dela med sig av sina egna upplevelser av kärleken. Videon och projektet fick en större respons än väntat. Videon spreds över hela landet med över 30k visningar och jag fick in ett hundratal historier. Alltifrån några rader till flera sidor om krossade hjärtan, förälskelser, sexualitet och lyckliga giftemål. Varenda historia berörde mig djupt och har varit grunden, stommen och inspirationen till projektets process.

Den här boken jag jobbar på är för alla krossade hjärtan. För alla galna förälskade. För att behandla och prata om känslor. Jag hoppas att projektet genom lättsam konst och igenkännande gestaltningar kommer kunna underlätta hanteringen av känslor och för att en ska kunna förstå att en inte är helt ensam i den här kärlekssjukdomen.

Jag hade själv behövt den här boken för flera år sedan. 

5.jpg

Jag är inte en legitimerad relationsexpert men jag är fotograf, skribent och visuell kreatör. När jag gräver i det här ämnet går jag in med stor nyfikenhet och vid öppna ögon. Allt, för att sedan omvandla det till mitt egna uttryck och till min hantering av ämnet, men med målet att genom konsten ska vem som helst ska kunna förstå, utan att vara just hjärnforskare eller utbildad psykolog.

Allt började med en krossad 15-åring, men syftet har ändrats med tiden. Det handlar inte om mig själv längre. Mina hjärteproblem har jag glömt och kommit över sedan länge. Det här är för framtiden. Det här är för er. För oss. Jag är inte ensam i det här. Och det är inte ni heller. Det ska jag visa er. En dag. När allt är redo.

Translation: My background story how I came up with my project Kärlek Är En Sjukdom.

VAD SKA DU BLI NÄR DU BLIR STOR?

När jag var liten ville jag bli bibliotekarie. Det var min högsta dröm att spendera dagarna mellan ord, papper och bokryggar. Alltid på gränsen till fantasins värld, min stora tillflykt. Jag gjorde mina praktiker i grundskolan på diverse bibliotek (en gång var faktiskt på Bokbussen, dvs det rullande biblioteket). I femman började drömmen skruvas om och jag skulle bli författare. Gärna som en kombo med bibliotikarie, eftersom jag fick höra att en tjänade dåligt i båda yrkena. I högstadiet skulle jag bli journalist, på gymnasiet skulle jag jobba med film, sen skulle jag bli kulturentreprenör och till sist, i slutet av mitt första universitetsår, bestämde jag mig för att skulle jag jobba med bild. Som fotograf.

IMG_9862.JPG

När jag, 20 år gammal, började på Fotoskolan STHLM hösten 2013 var jag en av de yngsta i klassen. De 10 år äldre klasskamraterna dunkade mig i ryggen och sa att de önskar att de också kommit på vad de ville jobba med när de var i min ålder. De tyckte det var imponerande att jag redan nu valt en yrkeshögskoleutbildning och att jag visste exakt hur mitt yrkesliv skulle fortsätta.

Va?

Jag har verkligen i-n-g-e-n aning om vad jag kommer göra när jag blir stor. Förut kunde den tanken ge mig panik, att leva i den ovissheten, rädd för att välja fel väg. Jag var liksom tvungen att knäcka koden till min egen framtid här och nu. Men sen har lugnet infunnit sig hos mig allt eftersom och det har jag att tacka terapin (i samband med utbrändheten) för . För om mina 10 år äldre klasskamrater kunde skola om sig om 10 år - varför skulle inte jag kunna det?

Jag läste nyligen "Meningen med hela skiten" av Nina Åkestamen bok om hur det är att bli utbränd i den kreativa reklambranschen. Det var en mycket bra bok, med många bra tankar och (hög!) igenkänningsfaktor sen min egen tid av utmattning. I den boken fanns en övning kallad 85-åringen, där en skulle ställa frågan till sitt framtida gamla jag. Vad skulle 85-åriga Amanda vilja berätta för sina ev. barnbarn i framtiden? Vad skulle hon velat uppleva? Göra? Se?

 Processed with VSCO with a10 preset

Under min semester i somras gjorde jag en sådan lista. Hur jag vill jobba, hur jag mår bra och vad jag vill göra för att min 85-åring ska kunna berätta sina historier i framtiden. Men medan jag skrev den listan insåg jag samtidigt att jag kunde byta ut ordet "vill" till "behöver". Jag BEHÖVER det här sakerna för att orka fortsätta.

  • Jag behöver satsa 100% på mitt jobb för att försörja mig på det.
  • Jag behöver skapa saker som folk vill äga, bära eller sprida till sina vänner. Sådant som är vackert, smart, roligt, fyndigt eller känsligt.
  • Jag behöver sitta i en egen lokal. Där jag bestämmer mina egna arbetstider och villkor.
  • Jag behöver göra samarbeten med andra kreatörer. Men till största del jobba självständigt.

    Och så vidare, och så vidare. Det här var bara några av dem.

När listan var klar kom jag till flera insikter. Jag läste inte en lista för hur det är att jobba enbart som fotograf. Jag läste en lista om en frilansande kreatör. En som vågar testa sina vingar, kanske leva i ekonomisk kris, men som får göra både sig själv och andra glada på vägen. Några veckor senare sa jag upp mig från mitt extrajobb den sommaren. För det var inte det jag ville göra. Det var inte det jag behövde.

"Vad ska du bli när du blir stor?"
Nu vet jag. Fri.

Translation: Thoughts about career and what to work with.

#BESTNINE2017

I slutet av varje år kommer de smygande på sociala medier. The best nine. De nio mest gillade bilderna på ens Instagram. Här är mina + mina captions!

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 19.40.05.png

Nr 9.
19 juni 2017, 183 likes
Läs bipacksedeln noga före användning. Detta läkemedel kan vara beroendeframkallande ♥️

Nr 8.
20 april 2017, 185 likes
"The truth is like poetry, & most people fucking hate poetry" - @dropdeadofficial 
Det blev ingen SM-plats för mig igår. Nerverna slog till och jag tappade texten totaaalt under andra dikten. Men det gör verkligen inget. Jag är lättad över att slippa gå igenom hela tävlingsprocessen en gång till (dessutom på nationell nivå) och känner spontant att... at least I'm cool on the Internet... Dvs, snart får ni en ny diktvideo!! Vi ses på en skärm nära er, mina stjärnor! Och tack för allt allt allt stöd jag fått!! Ni är fantastiska!

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 19.45.23.png

Nr 7.
29 april 2017, 185 likes
Viktigt meddelande! Snubbelrisk! Om möjligt, undvik stora folksamlingar (eller bara människor överhuvudtaget). 

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 19.47.32.png

Nr 6.
4 augusti 2017, 194 likes
HALLÅ! VI HAR BLIVIT MED STUDIO!!
I vintras sa vi "Fyfan vad skönt det vore att sitta i en lokal med bara kreativa och balla brudar". Ett halvår senare har vi nu fått hämta ut nycklarna till vår alldeles egna studio (som vi dessutom bygger ihop helt själva!!) Snart blir det inflyttningsfest och då är ni alla varmt välkomna på bubbel, drömmar och konst på Studio Bimbo!

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 19.50.23.png

Nr 5.
25 juli, 215 likes
Drabbas alltid av nostalgiska och hemlängtande identitetskriser när jag besöker mitt barndomshem. Här har tiden liksom stannat och det är 2009 igen. Jag skriver poesi på mitt flickrum, lyssnar på Linkin Park dag som natt (tack för allt Chester!) och klipper pannlugg. Precis som då. Precis som nu.

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 19.48.50.png

Nr 4.
22 november 2017, 220 likes
För att bli av med alla elaka hjärnspöken! Approved by Ghostbusters!

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 19.53.42.png

Nr 3.
23 juni 2017, 223 likes
Plockade sju sorters blommor, som sig bör, men skippade steg två och gav dem till han jag drömmer om direkt istället! Glad midsommar på er osv.

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 19.54.50.png

Nr 2.
17 oktober 2017, 225 likes
Hon. Hon och hon och hon också. Mina systrar. Mina vänner. Och #metoo ...
Det som kommer nu är inget nytt. Det ni ser nu är bara vågen av allt som ständigt pyr under ytan. Det här har alltid existerat. Det här har alltid hänt och det händer ständigt. Och vi berättar (de historier vi vågar/orkar berätta), om och om igen.

Tusentals inlägg tyder på tusentals förövare.
Tusentals som tjatat till sig sex från någon som vill sova. Tusentals som kommit alldeles för nära med händer/fingrar/skrev på dansgolv och i publikhav. Tusentals som kommenterat utseenden oombett och offentligt. Tusentals som inte sagt ifrån när deras vänner gjort likadant.

Du som gjort något av det här. Använd inte vår hashtag för att säga förlåt för dina felsteg. Ta inte vår plats igen. Du måste lyssna, reflektera och prata IRL (!!!) med dina vänner, bröder och söner. Berätta vad som hände, varför det var fel och hur du ska jobba för att motverka det. 
Vi kan berätta våra historier i tusentals fler inlägg. Men förändringen börjar med dig. Du måste förstå att du är en del av problemet. Du också.

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 19.57.17.png

Nr 1.
10 april 2017, 228 likes
Sms efter sms: "Är du okej?"
Jag vet inte.

I fredags var jag där. I Åhlénshuset. När allting hände.
5 minuter senare springer jag tillsammans med hundratals okända människor för våra liv. De skriker om en bomb. De skriker om beväpnade män. Och det ligger livlösa kroppar längs vår gata.

Jag har skakat, gråtit, velat kräkas och svimma de senaste dygnen. Allt eftersom adrenalinet gått ur min kropp och ersatts med insikten om vad en just varit med om. "Är du okej?" Jag vet inte.

Det kommer aldrig bli som förut. Men igår var vi 50 000 människor som samlades i kärlek. 50 000 människor som tog armkrok med varandra i tystnad. Enade mot allt hat. Mot allt våld. Rädda, men ändå tillsammans.

Och det är så vi måste fortsätta. Ta tillbaka våra gator. Ta tillbaka våran kärlek. Öppna våra dörrar, hjärtan, famnar. Sörja. Plåstra. Fortsätta.

För det är bara om vi gör det här tillsammans, som allting kan bli okej igen. <3
 


Tack för alla likes mina vänner! Fortsätt följa mig på @amandaxnilsson!


Translation: My best Instagram pics from 2017. At least from the amount of your likes.

FOTOGRAFER JAG GILLAR PÅ INSTAGRAM

Jag följer väldigt många genikonton på Instagram. En röd tråd är att de ofta jobbar med koncept, porträtt eller bildmanipulation. Herregud, det var så svårt att välja bara några stycken. Men okej, här kommer några av mina favoritfotografer och inspirationer på insta:

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 17.28.10.png

@floraborsioffical
En ungersk självlärd och fantastisk fotograf som aldrig slutar att imponera på mig. Flóra tar oftast självporträtt och genom Photoshop manipulerar hon sig själv på olika surrealistiska sätt. Hennes serie Animeyed är en av hennes mest kända och hon har fått göra stora jobb med både Adobe och Profoto. MEN! Hon brukar även ibland vara inne och likea mina bilder och härom dagen började hon även följa mig med sitt privata konto (!!!). Ahhhhhhhhh!!!! Mvh STARSTRUCKED NÅ DJÄVULSKT!!!!!!

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 17.28.29.png

@witchoria
Jag vet inte så mycket om Witchoria, mer än att hon är svinduktig och heter Victoria Siemer. Hennes dimmiga Me Too-bild delades ofantligt under den vågen och hon leker ofta med ord, precis som jag. Hennes bilder är mystiska och surrealistiska och innehåller ofta någon öde plats i naturen, där hennes ensamma ord blinkar långsamt. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva henne. Ni måste helt enkelt ba klicka er in och uppleva hennes konst själva.

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 17.28.45.png

@alexbstoddard
Jag minns inte riktigt hur jag hittade Alex. Men jag minns att jag följt honom sviiiinlänge, t.om innan jag började satsa på fotografi och sökte till Fotoskolan. På den tiden jobbade han mycket med självporträtt om psykisk ohälsa, vilket gjorde att han stod ut då det verkligen var tabubelagt på den tiden. Det bildspråk han hade då har fortsatt följa honom och han fortsätter ta bilder med sin nakna kropp i konstiga vinklar, nergrävd ute i skogen eller med exotiska djur. Jag älskar hans ljus i det mörka och de dova färgerna. För att inte tala om hans idé och koncept i typ varenda jäkla bild han tar!!?!!

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 17.29.40.png

@brianoldham
Jag hittade Brian genom Alex, då de började dejta (och förhoppningsvis fortfarande gör pga vilket drömcouple???!!!!). Brian utmanar och utforskar genus, mäns identiteter och olika sexualiteter genom sina bilder. Förutom att vara en amazing fotograf har Brian på senare tid även gjort realistiska smycken och handväskor av olika kroppsdelar från sin egen kropp. På sin hemsida går t.ex Brians bröstvårta att köpa under artist for sale. Ett geni helt enkelt.

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 17.29.25.png

@lisalove.se
LisaLove bor och jobbar i Skellefteå, Västerbotten, men ändå har inte våra vägar mötts ännu. Jag mailade LisaLove under 2016 när hennes bilder ställdes ut på F-Concept via Fotografiska och sen dess har vi varit Internet-vänner och pratat fotografi. LisaLove använder också sig själv som modell och med hjälp av utklädnad och Photoshop, skapar sin egna drömvärld. Nu har jag ju inte haft äran att träffa LisaLove än, men jag vet och KÄNNER att hon är så himla klok och bra, och det tycker jag verkligen en kan känna genom hennes bilder också. För att inte tala om hennes bildtexter.

Skärmavbild 2017-12-30 kl. 17.30.38.png

@arvidabystrom
Internets drottning. Jag vet inte om jag behöver ge Arvida någon större presentation? Jag hittade henne genom Tumblr där hon slog igenom genom sina smarta och pastelliga bilder om Internet och femininitet. Nu jobbar hon med märken som Gucci och Adidas och fortsätter briljera med sina små trosor för persikor eller helt naturliga ben i reklamer. Klicka er in, ni kommer snart fatta varför hon är briljant!

Translation: Some of my favorite photographers on Instagram.

ÅRET 2017 - DEL 2

 Processed with VSCO with a6 preset

Juli: Jag jobbade och jobbade på mitt extrajobb på hotellet. Det tog väldigt mycket tid och energi från mig vilket gjorde att jag inte hann med så mycket annat. Jag plåtade något enstaka porträttjobb, hann gå på mitt första bröllop i vuxen ålder och sen dricka oändliga mängder kaffe över olika brunchar. För sen, i slutet av månaden, så åkte jag upp till Västerbotten för två veckors semester och fick min vanliga identitetskris som denna gång slutade med att jag klippte pannlugg. Malte följde med upp och jag anordnade en "Norrlands Guld"-fest för mina saknade vänner. För att de verkligen är mitt guld i Norrland.

 Processed with VSCO with a6 preset

Augusti: Den absolut första dagen på månaden fick jag, Gun och Annica nycklarna till vår egna studio och de följande dagarna bestod av vääääldigt mycket fix med den. Jag åkte med Malte till hans landställe i Dalsland och vi gick även på vårt andra bröllop den sommaren. Jag sa upp mig från hotelljobbet eftersom jag insåg väldigt snabbt att jag inte klarar av sådana receptionsjobb efter utbrändheten. Därför la jag all fokus på att göra assistentjobb, rusta upp studion samt kicka igång mitt andra år på Projektverkstan. Struktur blev mitt ledord men också min nedgång för sen kom... September.

 Processed with VSCO with a6 preset

September: Min mest hektiska månad under 2017. Vi förberedde lägenheten för Maltes inflytt, vi byggde om på studion och jag hade 5 olika egna fotouppdrag utöver mitt bokprojekt under denna månad. Det var som att alla projekt jag kickat igång i Augusti hopade sig denna månad. Jag svarade "Snart. Bara lite till" när min omgivning sa åt mig att vila och det här dumma beteendet visade sig snabbt genom plötslig utmattning. Jag besökte läkare och tog en massa blodprover pga jag tappade ovanligt mycket hår, svimmade plötsligt och fick panikångestattacker. Till slut erkände jag mig besegrad och i månadsskiftet skrev jag detta inlägg.

 Processed with VSCO with a6 preset

Oktober: Jag slutförde mina sista fullspäckade veckor och bestämde mig för att börja säga nej till saker. Från och med nu skulle jag fokusera 100% på min bok, som jag faktiskt gick en utbildning för. Det blev fattigt men jag började direkt må sååå, sååå mycket bättre. Jag plåtade nya bilder till boken, började skriva nya texter och fick ut extremt mycket av min kreativitet när jag pysslade ihop en hel Harry Potter-födelsedagsvecka åt Malte. Att det alltid ska vara det mest kravlösa som är det roligaste alltså...

 Processed with VSCO with a6 preset

November: När jag berättar för min klass att jag ska åka till Irland + Umeå en sväng och bara vara ledig så applåderar dom. Så olikt mig var det att vara ledig. Och såhär i efterhand vill jag också applådera mig själv. För efter alla resor kom ALL kreativtet tillbaka och jag började skapa så mycket bra grejer. Vår studio var bokad av Annica och hennes jätteprojekt, vilket också tvingade mig att vara kreativ på ett annat sätt och lösa mina problem utanför studion.  Vi hade stipendieworkshop på skolan och det tändes plötsligt nya ljus och idéer i mina ögon.

 Processed with VSCO with a6 preset

December: Och så nådde vi slutet. Årets sista månad bestod av väldigt mycket reflektion och familj. Att ta hand om familjemedlemmar i norr och pälsbarn i söder. Jag pysslade massor, men skrev på min bok desto mindre. Det kändes inte rätt, fastän jag satte en personlig deadline. Istället har jag skaffat en ArtJournal och börjat rita mer för hand... jag som SUGER på att rita har plötsligt funnit något lugnande i det. I slutet av månaden kom några omvälvande besked som kommer påverka mig väldigt mycket nästa år, både på gott och ont, men jag vet ändå med säkerhet: eftersom jag överlevde detta upp-och-ner år, så kommer jag överleva även nästa.

Nu kör vi, 2018.

Translation: My second part of 2017. July to December.